How can I move on...

Det var ett tag sedan jag skrev, har mest blivit en massa musik och känslor och tankar inom den..

Jag vet inte vart jag ska börja egentligen men känner mig som ett vrak, jag känner inte mig själv längre..
Allt är bara så fel, jag tänker hela tiden tillbaka på hur saker var och vart det gick fel.. Vad som hände från dag ett då livet helt plötsligt vände. Vad visste jag, hur kände jag, vem var jag?

Igår var jag och Sofie på kyrkogården vid 22 tiden och tände ljus, vi bara var, vi prata om lätta saker om tunga saker.. Vad Malin sagt och hur våra liv fungera just nu.....
Det var skönt och prata men också väldigt väldigt tufft.

Satte på ett album med Journey som var min och Mallas favoriter, var det något som vi ALLTID hade gemensamt och tyckte likadant så var det musik och texter. Vi tolka alltid saker på samma sätt och vi älskade samma partier i låtar..
Jag bröt ihopa när jag hörde låten "When you love a woman", jag satte mig ner och kröp ihop, grät, skrek och bara lät tårarna rinna ner från kinderna och droppa ner mot mina knä och fötter..

Sista raden i den låten lyder "You see your world inside her eyes" och det är verkligen så det är..
Min värld finns inte längre, den existerar inte, jag existerar inte.. Jag bara är.... Vem är jag?

Ja jag är Daniel för många, samma glada roliga kille som bjuder på sig själv, spelar och sjunger men jag kommer inte ihåg att jag gjort saker, jag bär en mask och en fasad känns det som..

Det som verkligen gör mest ont i mig just nu är när jag tänker på den dagen vi får beskedet om att det är en elakartad tumör och glioblastom..
Vi ska träffa doktorn och läkarna kl 12.. Dom dyker upp 14:15.. Vi är på avdelningen i Lund, sitter i matsalen, Malin, Jag, Christina, Christian och Farmor Birgitta.. Julia är i skolan och Sofie jobbar..
Malin, Christina och Christian går in i rummet där läkarestaben väntar.. Det tar 10 min sen kommer en sjuksyster ut och hämtar mig och ber mig vara med..
ALLT blir svart, det vänder sig i magen.. Jag kommer in och dom har redan fått beskedet och pratar om det, jag förstår ingenting..
Jag får allt förklarat för mig, Malin vill bara gå och får panik, dom säger att man inte kan operera bort den..
Vi lämnar rummet, Malin och jag.. Får vara ensamma i ett annat rum rakt över från vart vi var..

Malins första mening är:
-Daniel, jag kommer inte bli gammal.....
Jag fäller en tår och svarar:
-Jo älskling, det ska du visst bli.. Säg aldrig så igen, vi lever nu och det är 2010, det finns så mycket hjälpmedel idag och forskningen ligger så långt fram..
Malin lutar sig tillbaka och tittar på mig och säger:
-Man kan frysa in mina ägg
Jag svarar:
-Älskling vi ska få hundra ungar sen och det kommer att ske den vanliga vägen..

Vi står bara där och fäller tårar, håller om varandra som aldrig förr, jag kysser hennes panna, hår och axel..
Berättar att jag älskar henne, hon svarar, förlåt, det är klart vi ska fixa detta, will you still love me in the morning?
Jag svarar:
Forever and ever, baby!

Det var vår grej, vi såg filmen Click med Adam Sandler tillsammans och där kommer det citatet ifrån och det körde vi med sen dess...

Idag så gör det så ont att jag eller vi inte fick mer information om såna här saker för jag hade aldrig tvekat om vi fryst in Malins ägg..
Vi trodde verkligen på att detta löser sig.. DET GÖR SÅ JÄVLA ONT!!

Varför just Malin? Varför?