På ett år..
På ett år…
På ett år har mitt liv slagits i spillror. Gått från hopp till katastrof, det ofattbara!
Hur ska man orka resa sig?
Från att ha fyllt 27 år, käkat Unitedtårta som svärmor har gjort, haft huvudet högt och trott men när man fyller 28 år så finns inte du kvar, fysiskt!
Du är mamma till mina ofödda barn, kvinnan jag skulle gifta mig med.
Allt det där!
Jag reste till USA, ett New York som du älskade och skulle visa mig! Dock så kunde jag bjuda med mig din älskade syster Sofie och världens bästa Jimmi!
Jag fick se allt det där som du sett och som du alltid pratat om och berättat så fint om!
Ung Cancer, Julia & Hanna ni kom in i mitt liv! Mina hjältar!
Jag flydde till Ängelholm, fick jobb och lägenhet, spelade innebandy men dock i större utsträckning skadad. Men jag fick en chans och jag är så tacksam för att jag fick vara med på en ny resa som jag kommer bära med mig resten av mitt liv!
Resan i Ängelholm tog slut, jag fick komma hem, jag ville hem igen!
Dock visste jag inte hur det skulle kännas men jag gjorde det.
Resultatet är att jag är nära min familj, Jönsson/Cammerö/Relli/Svensson, träffat nya människor, träningen går bra!
Jag är så tacksam för att ni finns!
ALLESAMMANS!
Jag är tacksam för att ni alltid ställer upp och alltid ställt upp för mig och familjen!
En väldigt god vän sa till mig att jag ska leva livet, för att hedra min ängel!
Det är okej att känna och det tänker jag göra men jag ska verkligen ta vara på dagen!
På ett år..
Jag älskar er…
